Såld sturemark

För några dagar sedan såldes Sturemarken på auktion i Tyskland. Klubbat pris blev betydligt bättre än i fjol. För mer än dubbla pengarna föll klubban vid 105.000 euro. Orsakerna till den stora diskrepansen i pris går det naturligtvis att diskutera kring. På sin egen hemsida framför Ulf Ottosson sin tolkning av resultatskillnaden. Vilken tolkning man än tyr sig till står det klart att det spelar stor roll vilket forum man väljer att sälja sina mynt på. Marknaden utvecklas, och det sker snabbt och kraftfullt. Jag talar nu om alla sorters antikviteter. Trots den nya tekniken med informationsspridning och öppenhet blir det mer och mer viktigt med direkt kundkontakt. Jag skrev tidigare under sommaren om de större internationella auktionshusen och hur de förändrar sin verksamhet. Bort med stora lokaler och filialkontor. Fram med riktad reklam, direktkontakt och säljare som letar upp köparna personligen.

Riktigt så enkelt är det kanske inte. Det spelar stor roll vilket kundsegment man vänder sig till. Tradera är svårslaget då säljarna ofta inte har några större omkostnader som lokaler och dylikt. Där kan man agera på ett annat sätt. Ska man sälja dyrare saker kan det visa sig i framtiden att det inte går att ha en passiv hemsida, ge ut auktionskataloger och vänta på köparna. Kanske är många handlare bortskämda då det i denna bransch ligger mycket arbete på köparna då det gäller att leta upp mynt på mässor och auktioner. Hur bör branschen på bästa sätt möta en internationalisering och ökad efterfråga? Köparna finns, men i vilken utsträckning får man tag i säljarna när man inte kan erbjuda marknaden bästa priser? Kan vi förvänta oss att nästa auktion som Nordlinds håller i Tyskland kommer att generera de högsta resultaten?

Elk money

Snubblade över en artikel i The Journal of the Anthropological Institute of Great Britain and Ireland från 1890. Den innehåller en intressant iakttagelse av en antropolog som reste i Canada under 1880-talet. Antropologen i fråga, Henry Balfour, förutspår en ökning i värde på ett premonetärt betalningsmedel som användes av Shoshone och Bannock indianerna i Idaho och Montana. Betalningsmedlet som Balfour talar om är hörntänderna i överkäken på wapin eller elk som den även kallas. En släkting till vår älg, men närmare släkt med den europiska rödhjorten som den även är väldigt lik. Från varje wapi får men endast två av dessa tänder. Tänderna används som betalningsmedel mellan indianerna och inte mellan indianer och vita, observerar Balfour. Han hävdar även att tänderna har ett värde motsvarande 25 cent. Detta värde kommer troligtvis att stiga då wapin blir mer och mer sällsynt, troligtvis på grund av jakt både av vita och indianer.